Kapitel 1

-Cassandra, du måste gå upp nu, annars kommer du försent! mamma ropade nerifrån köket på mig, när jag vände mig om och kollade på klockan såg jag att den bara var kvart över 7, jag som inte skulle vara i skolan förren vid 9. Jag låg kvar i sängen ett tag, men bestämde mig för att gå ner till köket iallafall. På vägen mot köket passerade jag helkroppsspeglen som vi har i hallen, stannade upp ett tag och kollade på mig själv,

Där stod hon, tjejen som var så solbränd hon nästan kunde, med spiderbites på vänster sida av underläppen och kollade på mig med mörkbrunt långt hår, tjejen som alla kallade underviktig, för smal, anorexia-missfoster och sa att hon skulle äta mer, den tjejen är jag, Cassandra Henriksson, 16 år från Göteborg. Jag fattade inte hur alla kunde se mig som så smal, jag vägde ju minst lika mycket som dom?
Efter att ha stått framför speglen i ca 5 minuter gick jag vidare mot köket, där mamma stod och stekte bacon, min favoritmat över allt annat. Jag tog en tallrik och fyllde den med mat samtidigt som jag tänkte att det här skulle mobbarna sett.
När jag hade ätit klart gick jag upp på mitt rum och sminkade och  klädde på mig, dagens outfit fick bli den här;

och sminkningen blev såhär;

Efter att jag var klar med det tog jag min väska med skolböcker och stoppade ner min kamera i den. Kameran var något som jag hade med mig överallt, jag älskade att ta kort på stan och när något speciellt hände. Efter att allt var nerpackat sprang jag ner och på vägen ut ropade jag hejdå till mamma.

Hon visste inget om mobbningen som hade pågått i lite över två år nu, och hon trodde jag hade vänner, men sanningen var att när jag sa att jag skulle hem till någon gick jag bara ut och fotograferade eller gick runt på stan och shoppade.

När jag satt på tunnelbanan kollade jag på klockan, kvart över 8, jag skulle hinna åka och sola innan skolan började, dessutom skulle vi ha idrott första lektionen och jag var aldrig med på några av idrottslektionerna längre, för det var där som mobbningen hade varit värst.

Jag valde att sola i en kvart, sen åkte jag in mot stan med Ulrik Munther i hörlurarna, det kändes som att den här dagen kanske skulle bli ganska bra iallafall. När jag var framme gick jag mot caféet där jag alltid fikade. Jag höll redan alla skolböckerna i min hand. Helt plötsligt började jag tänka på annat, och såg inte killen som stod framför mig så jag råkade gå rakt in i honom. Jag tappade mina skolböcker och ramlade, hörlurarna flög ut ur mobilen och sticks and stones spelades på högsta volym, när jag kollade upp såg jag att killen vände sig om och sträckte fram handen, när jag kollade lite närmare såg jag vem det var, jag blev helt förstummad och kunde knappt stå kvar på benen när jag hade rest mig upp, det var ju ulrik munther!

När jag kom på att mobilen spelade hans musik på högsta volym blev jag generad och stängde genast av. Jag plockade upp mina böcker, och försökte få fram ett tack, men det gick sådär, han skrattade bara och sa ingen orsak.

När jag satte mig ner på caféet så fattade jag fortfarande inte att det hade hänt, jag hade gått rakt in i Ulrik Munther, och jag hade inte ens fått fram ett ordentligt tack, åh, vad dum jag är. Jag slog upp böckerna och försökte jobba, men det gick bara inte, allt jag kunde tänka på var honom. Sen upptäckte jag att mitt ritblock var borta, blocket där jag hade kladdat ner mitt telefonnummer, mitt namn och allt, hade även försökt rita av massa folk och misslyckats totalt, den var borta!

Jag hann inte ens äta upp frallan, packade ner mina böcker i väskan och sprang mot platsen där jag hade krockat, den fanns inte där heller, tänk om någon hade fått tag på den och nu satt och skrattade åt den. Jag var nära att gråta och satte mig på en bänk med händerna för ansiktet, klockan närmade sig antagligen halv 10 nu, och om jag inte åkte nu skulle jag missa min favoritlektion, bild, fast utan blocket skulle det vara omöjligt, jag som skulle visa läraren allt jag hade ritat under helgen.

Nu var jag verkligen inte långt ifrån att gråta, men jag försökte samla ihop mig och hoppade på spårvagnen och tog mig mot skolan.

Jag hann precis i tid och när jag förklarade vad som hade hänt(sa inte vem det var jag hade krockat med) så sa hon att det var okej och att jag skulle få en extra helg på mig. Skolan fortsatte som vanligt och alla fortsatte slänga taskiga kommentarer mot mig, men så på sista lektionen ringde telefonen plötsligt, det var okänt nummer, så jag visste inte om jag skulle våga svara, men bestämde mig för att jag skulle svara iallafall, så jag sprang ut ut klassrummet.

fortsättning följer..