kapitel 3

Så där satt vi, längst in i caféet, utan att säga ett ljud. Hoppas att han inte tycker att jag är tråkig nu bara, sa jag och kollade på honom lite i smyg. Då upptäckte jag att han kollade på mig också, och jag blev röd i hela ansiktet, åh att jag aldrig kan sluta rodna, det är ju så sjukt pinsamt!
-Du är söt när du rodnar. Sa ulrik och gjorde det där charmiga leendet som jag älskade.
-ojdå, tack. Du är söt hela tiden. Samtidigt som jag sa det rodnade jag ännu mer.
-Haha, tack så mycket. Ska vi beställa? Jag bjuder.
-Men det behöver du inte göra!
-Jo, vad vill du ha nu? Ulrik kollade bestämt på mig och jag kunde inte låta bli att småfnissa.
-Men då. Jag tar en Cappuccino då bara.





Ulrik tog en biskvi och en cappuccino han med. Det var fortfarande ganska pinsam tystnad, men plötsligt började Ulrik prata om lite allt möjligt.
-Vet du vad jag kom på? 
-Haha nej?
-Jag glömde ditt block hemma hos mig, men vi kan åka och hämta det sen, om du vågar följa med haha.
-Visst ja, mitt block, jag hade helt glömt bort det! Du har inte kollat i det va?
-Nejdå, bara lite. Nu ville jag sjunka genom jorden, alla löjliga citat, allt kladd som handlade om just Ulrik, allt! Han hade förmodligen läst det. Han kollade mig i ögonen och sa att han tyckte att jag ritade fint.



När vi hade ätit klart gick vi ut på stan lite, skolan hade precis slutat så antagligen skulle det vara fullt av folk från min skola här. Jag hoppades att det inte skulle vara allt för många som vet vem Ulrik faktiskt är, fast iofs så var det nästan ingen på min skola som gillade honom.
-kom vi går hit! sa jag och började gå mot min favoritaffär, gina tricot.
-Åh nej, en klädaffär. Haha. Ulrik skrattade till lite men fortsatte gå mot affären iallafall.
-Hehe, jaa, jag såg ett par jeans här innan, jag måste bara kolla om dom finns kvar.
-Det är chill.


Inne i affären såg jag att det bara fanns ett par kvar av jeansen och dom var i min storlek, jag var tvungen att köpa dom!



-Dom var ju faktiskt lite snygga.
-Tack, jag ville ha dom enda sen jag såg dom och nu har jag äntligen råd haha.
-Det var ju bra, ska vi hem till mig och hämta blocket nu?
-Ja visst.




När vi gick ner mot spårvagnarna såg jag hur ett helt gäng av mobbare gick mot mig. Jag blev stel i hela kroppen och började gå långsammare. Ulrik märkte det och la armen runt mig och frågade vad som hände, jag svarade att dom framför mobbar mig och att jag helst vill undvika dom. Då drog han mig närmare sig och gick längre bort från dom, det hjälpte inte, dom kom närmare, enda tills dom tillslut stod framför mig och Ulrik.